Lite skrämmande är det faktiskt!
Nu har även jag fallit för trycket och skaffat en Twitter. Har ju varit ett sådant tjat om det överallt, att det ska vara så kul och att alla gör det, till och med kändisarna. Ohhhh. Så jag var ju självklart tvungen att prova och ta nästa steg från Facebook till detta nya kommunikationsmedel, eller vad man nu ska kalla det. Än så länge tycker jag det är helt ok och har hittills lyckats skrapa ihop fem stycken personer som jag följer. Ingen följer mig. Men jag kan lova att det tog emot lite att skaffa ett konto, jag menar, vart ska detta sluta?
Är det verkligen så att vi (jag) vill att alla ska veta vad alla gör hela tiden? Vi kan ha full koll på vad alla våra vänner och bekanta gör HELA tiden, utan att ens behöva prata med varandra. Man kan hålla relationer igång månadsvis utan att behöva säga ett ord, man har stenkoll på varandra endå! Har tex mobiltelefonen spelat ut sin roll nu, kommer sms:en bytas ut mot Twitter-meddelanden och kommer telefonsamtalen helt försvinna? Kan man kalla det här för kommunikation?
Jag ska själv egentligen inte säga något eftersom jag kommer på mig själv att bygga hela min verklighetsuppfattning på vad som ståt på Facebook. Kan prata med folk om saker som jag aldrig hade vetat annars om det inte varit för att det just stått på Facebook. Lite läskigt.
Så nu sitter jag här med ett konto på Facebook, ett på Twitter och så bloggen. Och jag skulle inte kunna ta bort något av dom, kanske Twitter-kontot eftersom det än så länge är rätt kortlivat. Men samtidigt som det känns lite skrämmande så är det ju hysteriskt roligt! Hur kul är det inte att kunna snoka på folk utan att dom vet om det? Aja, hoppas inte jag tappar kontakten med verkligheten helt och hållet. Jag tycker iaf att man borde ringa till varandra lite oftare, mycket roligare att prata med varandra på riktigt än att bara läsa ord.
Kommentarer
Trackback
